Eftersom Alice Munro fått nobelpriset, pratar vi om hennes böcker, men jag vet aldrig riktigt vad jag ska säga om dem. Bara att de är sååå bra. Jag vet inte varför, men så läste jag vad Richard Ford skrev om henne i DN häromdan:

”Men jag klarade aldrig av att läsa en av hennes noveller från början
till slut i en sittning (vilket gjorde mig frustrerad), och jag kunde
aldrig komma ihåg hela novellen när jag väl hade läst klart den. På
samma sätt fann jag det näst intill omöjligt att berätta för andra vad
en Alice Munro-novell ”egentligen handlade o m”; och jag kunde aldrig
parafrasera någon av hennes noveller, hur mycket jag än försökte komma
åt dess själva kärna. Jag fann också att jag kunde läsa en av Munros
meningar och genast tvingas läsa om den – trots att den inte var
syntaktiskt komplicerad eller utstuderad. Det var som om något låg
förborgat i hennes meningar. Jag kom med tiden att förstå att Munro såg
möjligheten till en novell på platser, och i människors beteende, där
andra (till exempel jag själv) aldrig kunde ha föreställt sig att det
fanns stoff till en novell – tills vi såg vad hon hade åstadkommit (och
då blev det ju uppenbart).”

Just så!

Det är bara att instämma. Och om jag nu bara tar mig i kragen och bestämmer mig för att böcker kan läsas på engelska också, så har jag massor kvar.