En gång gjorde en av mina systrar, min mellansyster, ett
minnesexperiment. Hon och min yngsta syster satt bak i bilen när mamma stannade
vid affären för att handla nåt.

– Detta ska vi komma ihåg, sa min mellansyster.
Hårfrisörskan och vägen.

När hon kom hem hittade hon ett papper och ritade en
krumelur på det. Det var ett sånt där lite halvhårt papper med rundade hörn som
ligger i damstrumpepaket. Hårfrisörskan och vägen, sa hon.

Jag har inte en aning om vad det betydde eller om mina systrar
minns det där, men jag minns det märkligt nog. Liksom en obetydlighet.

När man är ute och reser får man förstås minnen, självklart de som representeras av foton, som bilarna i den lilla staden Matjesfontein vi passerade i ökenområdet Karoo.

Blå tåget, en turistresa med tåg mellan Kapstaden och
Pretoria skulle stanna för high tea. Platsen hade haft ett hotell för
tbc-sjuka, där man andats hög luft, ätit brittiska lammgrytor och gått till
postkontoret med sina brev. Nu tycktes man bara ha minnen kvar – riktiga
högminnen av koloni – bland annat tretton veteranbilar som bogserades ut med
traktor varje gång Blå tåget skulle komma.

Eller den oerhört duktige kricketspelaren vars duktighet
ristats in i en sten var det enda som stod kvar och höll ställningarna i hettan
på en i stort sett bortglömd kyrkogård.

Och Nelson Mandelas cell på Robben Island. Den ska alla
minnas, den är världsarv.

Och en flygande Desmond Tutu förstås.

Men andra saker som inte fastnar på kort finns kanske också.
Den förfärliga såsen vi fick till köttbitarna av kudu, impala och springbok
till exempel. Den smakade som småbarnsgodiset ”små röda geléapor” upplösta i
sprit ihoprört med grädde.

Och kanske det unga ryska par som sitter en meter från mig
på en bänk på flygplatsen där jag ska byta plan och har ett allvarligt gräl.
Det är lågmält och intensivt, men hennes kropp visar att hon är ledsen och hans
intensiva ögon visar att han vill att hon ska förstå och att det ska bli rätt
igen.

Det minns jag. Hur ont det gjorde då, när man anade att det kunde ta slut.

Jag har lust att räcka ut mina händer och liksom välsigna
dem, men tänker bara tyst ”God bless God bless”!